Från anläggning till boxning

Vår egen thaiboxare som till vardags kör grävmaskin är nere och briljerar i Thailand. Vi är sjukt stolta och grymt imponerade över hur duktig Simon är, både i maskin och i boxning.

I Ystads Allehanda finns det ett mycket fint reportage om framgångarna nere i Thailand. Artikeln i sin helhet går att läsa nedan.

Artikel i Ystads Allehanda 26/4 2023:

När Simon Nilsson äntrade ringen på nationalarenan Rajadamnern hade han bett en bön tyst inne i huvudet. Han skulle inte göra sin bortgångne tränare besviken. Tre ronder senare hade gud, eller möjligen Buddha, hört hans bön. – Att en snubbe från Sövestad går över repen på "Raja" har aldrig hänt någonsin, säger thaiboxaren.

I det civila kör Simon Nilsson, 29, grävmaskin för Rubins Gräv i Sjöbo. Men när hösten drar in och drar ner temperaturen brukar det klia efter efter ett miljöombyte. I Simons fall innebär det att han åker ner till Thailand för att få och ge smörj. Simon körde cross tidigare men fick upp ögonen för thaiboxning när han var 22. Tränaren Micke Nordberg, "det bästa mitshållaren Ystad haft" tyckte att han hade krut i nävarna. – Innan man fajtas vet man ju inte om man slår hårt eller inte. Men när folk man respekterar säger att man har kräm i grejorna blir det en annan sak, säger Simon Nilsson.

En annan inspiration var fightern Samuel Bark som besökte Skurups kick och boxningsklubb där Simon tränar. – Han hade bott i thailand och proffsfajtats i tre år. Han tyckte jag skulle åka ner om jag verkligen ville. Vid det här laget har Simon gjort flera vändor till Thailand för att tränas och fajta. Han förklarar att han haft förstående chefer som gett honom ledigt och när det inte fungerat har han sagt upp sig. – Ibland får man göra det för att jaga drömmen lite. Under coronan fick Simon ta ett påtvingat uppehåll från träningen på plats. Men han gnuggade på i Skurup och hoppades, som alla, att pandemin skulle klinga av. När restriktionerna lättade kunde han återvända till Thailand och gymmet där han tränat. Då hade coronan tagit en av de viktigaste männen i hans boxningsliv, tränaren och gymägaren Ptu Sangtiennoi. – Han var en av de största i thaiboxningens "Golden era" på 80-talet, säger Simon Nilsson och försöker förklara boxningens ställning som sport i landet. – Det är ungefär som fotboll är hemma. Folk har koll på boxarna från de är knattar tills de går upp i de stora ringarna. Alla kan sina fajters. Idag är det Ptus son Moses som driver gymmet vidare. Simon är en av tio västerländska fajters som är här. Här tränar också fyra thailändska killar som varit på gymmet sedan de var barn. – De gick sin första match när de var tio, sedan dess har de gått en match i månaden. Simon förklarar att boxningen betraktas som en karriärväg av många. Här får de vatten, mat och träning och en chans att vinna pengar på sin boxning. Pengar som i sin tur kan komma familjen till del. Det här innebär också att de thailändska boxarna har fler matcher under bältet än västerlänningarna redan i unga år. Chorfa, som är en av de unga thailändska boxarna på gymmet, är 29 år och redan i sluttampen på sin karriär. Simon är 29 och har gått tre proffsmatcher. Å andra sidan menar han att det går att hålla på till omkring 40-strecket. – Det är boxare i Thailand som sitter på 300 proffsmatcher. Det är ingen västerlänning som har det. Tillvaron på gymmet är inrutat. Simon tränar två tre och en halv timmes pass om dagen sex dagar i veckan. På söndagen pallar han inte göra så mycket mer än att äta något gott och ta det lugnt. Det är en tillvaro långt från backpackers loja strandliv. – Gymmet ligger en och en halv timme från Bangkok mitt ute i ingenstans. Här finns verkligen inte ett skit att göra. Jo, förresten här finns ett seven eleven. Men annars är det old school muay thai.

Inför match är det snabbantning som gäller. Senast vägde Simon, som i vanliga fall ligger kring 72 kilo, in på 68 kilo. Det fixade han ganska enkelt. Hans motståndare, marockanen Kaddour , hade en tuffare utmaning. – Jag låg på 67 dagen innan så det var lugnt. Jag kunde äta och dricka. Men min motståndare fick sätta på sig svettdräkt och börja springa efter invägningen. Där vill man inte hamna så nära inpå match. Nationalarenan Rajadamnern beskriver han som thaiboxningens Madison square garden. Det är stort för en påg från Lövestad att få gå in mellan repen. – Det var jättestort för mig personligen, sen ville jag hedra min tränare Ptu också, vinna för honom på en arena där han hade fajtats. Matcherna har en närmast ceremoniell inramning. Boxarna blir insmorda med vaselin och har en helig monkong på huvudet. De placeras på en bänk bakom scenen innan de kallas upp. – Det är ju jävligt avigt. I fyra minuter ska man sitta där bredvid en snubbe man ska slå på käften. Tränaren ber en bön och det förväntas att boxarna ska göra en dans, en wai kru. Simon valde att passa pga brist på moves. Istället för bön valde han att tänka på sin tränare. – Jag sa bara i mitt huvud detta är för dig, jag ska inte göra dig besviken. Känslan när han gick in var både stressad och på tå. Det var hög musik, publikens vrål - showtime. – Det är sådan adrenalinkick som är helt obeskrivlig. Bara att befinna sig i kaoset med alla känslor… det är fett, helt obeskrivligt. Publiken vill helst se knock outsegrar. När Simon träffade motståndaren med en tung spark kunde han höra ett förväntansfullt "wheeeey" från publiken. Och det blev många "wheeeey". Simon hade motståndaren nere för räkning två gånger men fick nöja sig med seger på poäng. 

– Klart man vill ha en knockout. Det är det jag vill se också när jag går på en gala. Det går liksom inte att snacka bort segern då, säger Simon Nilsson.

– Jag slog ner honom två gånger men han somnade inte. Han hade ett jävla hjärta, en värdig motståndare. När Ystads Allehanda pratar med honom sitter minnena från matchen fortfarande kvar. Benet är svullet och han har ont lite överallt. Boxarna har visserligen suspensoar men ett par sparkar i skrevet tar på krafterna. – Överallt annars blir det foul för sparkar "på nötterna" men här i Thailand är de lite mer tillåtande om sparken till exempel träffar skrevet och fortsätter uppåt. De vill ha så mycket mer action här. Smärtan är ingenting som hejdar honom från att fortsätta drömma om mer.

Om några veckor ska Simon hem igen till Sverige och grävmaskinen. Och det ska bli gött att träffa familj och vänner och få byta ut kyckling och nudlar med en redigt grillad köttbit. Fast han vet att när det börjar bli kallt igen kommer han att längta tillbaka. – Då är det kycklingen och riset man drömmer om, säger Simon Nilsson. – Man är så exalterad över att fan göra det igen. Fast man sitter med svullet ben och ont överallt. Det är så värt det. 

Henrik Högström, Reporter